När jag skrev
det här inlägget var jag inställd på att sedan gå och jobba mitt vanliga torsdagspass. Som jag skrev då hade jag sovit ut, kände mig mindre utmattad, mer sansad, nervositeten hade släppt. Jag började smälta det här med att det blir rättegång, och att jag ska vara där. Den där människan gjorde något olagligt, något mycket hemskt mot en annan människa, och för det ska man straffas. Jag är inte rädd. Varken för att sitta med på rättegången eller för att gå till mitt jobb och jobba. Vad som helst kan hända en, när som helst, och var som helst. Man kan aldrig göra sig redo för eventuella händelser. Man kan aldrig förbereda sig för en reaktion, eller ett visst agerande. Instinktivt blir det att kämpa för överlevnad. Jag kan bli påkörd när jag cyklar, men för det slutar inte jag cykla. Jag kan inte gå runt och vara rädd för allt. Även om jag är det, men den biten hör inte hit.
När jag var klar med mina göromål, och började göra mig i ordning för jobbet, hände något. Jag kände ett tryck i bröstet och det knöt sig magen. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men kände den inre stressen bubbla upp. Jag förstod inte då att det mentala fick sig ett törn i sidan. Jag fick ett känslomässigt återfall av det som hände för ca åtta månader sedan.
Ett känslomässigt återfall. Det känns som ett rätt uttryck. Tårarna började rinna, och jag kände att jag inte ville vara på jobbet. Inte att jag inte ville jobba, utan att jag inte ville vara där. Jag ville inte vara någon annanstans heller, utan hemma. I lugn och ro, under filten. Utagera känslorna. Prata ut. Ta ett bad. Gråta mera. Äta choklad. Vad som helst.
Jag tog mig till jobbet ändå. Men det gick inte, för jag började må fysiskt dåligt. Inte nog med det känslomässiga återfallet, utan även migrän, magont samt spänd ömmande nacke. Jag fick inte tag på någon som kunde hoppa in i stället för mig. Sista utvägen var då att ringa den personen som har det största ansvaret och plikten gentemot sina anställda, tycker jag då. Jag vill inte gå in på hur allt utspelade sig, men jag kan tala om att jag upplevde personen som medkännande och förstående, men jag kan även tala om att när klockan började passera 20.30 och sen närma sig 21 och bara ticka på utan att personen dyker upp, då kände jag mig
sviken, övergiven. Totalt
utlämnad.
Det här handlade om ett känslomässigt återfall efter ett trauma. Första delen av passet, innan min matrast, handlade mest om att invänta svar från kollegorna jag tog kontakt med. Matrasten handlade om att tvinga i sig lite mat, och kontakta den ytterst ansvarige och berätta om läget, söka en lösning, söka hjälp. Efter rasten följde en timme som kändes som hundra arbetstimmar utan rast. Rödögd, med masken på, försöka vara bemötande, trevlig och le, småprata, försöka fokusera. Men när tiden bara gick utan att jag fick gå hem och ro om mig själv, kände jag mig allt mer desperat att få komma bort, komma hem. Det där desperata övergick sedan i stor
besvikelse och känsla av att vara övergiven av den som borde ha brytt sig om mig och mitt välmående. Det känns oerhört jobbigt.
Jag kom hem slutligen, efter att arbetspasset var slut. Jag var totalt utmattad. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta eller bara falla ihop i en hög på golvet. Men det är ändå det där att det inte skulle hjälpa mig. Så jag berättade, jag pratade, jag blev lyssnad på, och jag pratade mer, och jag fick få vara sviken och sen arg. Jag tog en varm dusch, och fick varma mackor att äta och te att dricka. Jag fick sitta under min filt och sucka djupt. Kvällen avslutades med att jag kräktes. Helt apropå ingenting. Sen kröp jag under täcket och somnade.
Nu kommer jag inte jobba på nästan en hel vecka, då jag bytte ett av mina pass med en kollega. Jag mår bättre redan nu, men kände då igår att mer tid skulle inte skada. Man får inte strunta i känslomässiga återfall. De måste få utrymme att utageras på det sätt som känns bäst och tryggast för en själv.
Dagen idag blev ändå till en bra dag. Migränen är borta. Spänningen i nacken har släppt. Jag har städat hemmet och städat i min garderob. Jag har spelat spel. Jag har shoppat mig ett par örhängen, och en stor ring. Billigt men snyggt på H&M. Jag har ätit gott, och druckit kaffe. Jag kört ett styrkepass. Ordentligt, hårt, skönt. I morgon ska jag piffa till mig och åka iväg för att träffa några väninnor och äta middag, dricka lite vin och prata om det som tjejer brukar prata om. På söndag ska jag laga lasagne. Hej tre timmar matlagning! Kanske jag även stryker den där klädeshögen jag lyckats gömma långt in i garderoben. Sen kanske jag gråter lite till om så behövs.
Etiketter: Privat